Zulmir Bečević: Svenhammeds journaler

För det första: NAMNET!
Huvudpersonen heter Svenhammed, till hälften uppkallad efter sin pappa Muhammed, till hälften efter Sven som var pappans favorithandläggare på soss. Och så till detta Muhammed i efternamn. Helt sjukt… Och som han själv hatar det!

För det andra: SPRÅKET!
Boken är fantastiskt bra skriven. Kul. Särskilt den brutna ”invandrarsvenskan”, inte så mycket som i Ett öga rött, men lite. Svenhammeds pappa bestämde nämligen från början att alla bara skulle prata svenska där hemma. Allt för att de skulle passa bättre in i sitt nya land.

Författaren Zulmir Bečević som själv kommer från Bosnien har verkligen hittat en massa roliga poänger. (Min favorit är när pappan, som är grönsaksförsäljare på torget, förklarar för sin son varför kunder gillar hans stånd bäst av allas.)

För det tredje: ALLA KROCKAR!
Boken är full av saker som krockar: svenskar/invandrare, killar/tjejer, förorten/det fina villaområdet, familjens förväntningar/det Svenhammed själv vill.

Visst, mycket är väldigt överdrivet, men det funkar. Det ska ju föreställa vara Svenhammed som skriver och berättar om sitt liv, och det passar att han tänker såhär svart/vitt.

Mest sorgligt är det när pappans knytnäve krockar med Svenhammeds kropp…
Eller att… Men vänta, jag kan ju inte avslöja allt! Läs själva!